Några tankar om programmering och jämställdhet

Delat blogginlägg från Louise Söderström

Som programmerare är man van att hänga med killar. När jag började på gymnasiets teknikprogram med IT-inriktning för 10 år sedan bestod min klass av mig, en annan tjej och 30 killar. Parallellklassen hade samma könsfördelning, alltså endast 6% tjejer. När jag sedan började plugga till civilingenjör kändes därför de 30% tjejerna på teknisk matematik som en hög andel. Hade jag istället hamnat på teknisk fysik eller datateknik hade andelen varit några få procent. Hittills i min karriär har jag arbetat med programmering på ett stort företag med en utvecklingsavdelning på närmare 1000 personer och på ett medelstort företag med ca. 60 utvecklare. I båda fallen har andelen kvinnor legat runt 15%. När jag pratat med andra kvinnliga utvecklare har jag förstått att jag har haft tur som har haft kvinnliga kollegor överhuvudtaget. De flesta har varit ensam kvinnlig utvecklare på sin avdelning eller till och med på hela företaget.

Trots att det finns forskning som visar att mångfald skapar en kreativare och innovativare arbetsplats och så vidare, är jag personligen emot kvotering. Jag skulle själv aldrig vilja ha ett jobb för att jag är kvinna. Jag vill ha ett jobb för att jag är jäkligt grym på det jag gör och den bästa kandidaten för jobbet. Däremot har jag svårt att tro att 85% av de bästa kandidaterna till programmeringsjobb måste vara män, precis som jag har svårt att tro att 85% av de bästa kandidaterna för ett lärar- eller sjuksköterskejobb måste vara kvinnor.

Varför är det då så få kvinnor inom programmering? Jag tror att en viktig orsak är de fördomar och den sterotypiska bild som många har av programmering och framför allt programmerare. Man ser en programmerare som en jättesmart men osocial och kanske överviktig kille som lärde sig knacka kod redan i lågstadiet och som spenderar sina dagar ensam, instängd i en källare med en diet bestående av pizza och Coca Cola. Man ser programmering som något tråkigt och framför allt svårt, där man redan från början kommer vara hopplöst efter och känna sig dum. Jag har full förståelse för att många tjejer tvekar att söka en utbildning eller ett jobb där de vet att de kommer vara en av ett fåtal tjejer om de samtidigt har en sån bild av yrket och kollegorna.

Det är därför jag tar varje tillfälle i akt att bemöta fördomarna och inspirera fler tjejer att våga välja som yrkesbana som mig:

"Nej, man behöver inte ha programmerat sen man vara 7 år för att bli en duktig programmerare, själv började jag med webbdesign när jag var 17 och lärde mig det mesta inom programmering på universitet och i arbetslivet."

"Visst, programmering kan vara både nördigt, svårt och (liksom alla jobb) ibland tråkigt. Men mitt jobb är också kreativt, lärorikt, roligt, omväxlande och välbetalt. Den mesta av min tid jobbar jag inte ensam utan med en eller flera kollegor. Om jag kör fast finns det alltid någon att fråga. Och det jag producera hjälper många människor världen över."

""Mina kollegor är ett härligt gäng som är sociala, roliga och drivna. Många tränar på fritiden, flera är vegetarianer. Alla har vi gemensamt att vi brinner för det vi gör."

Ett annat problem är att många tjejer aldrig ens fått en chans att testa på programmering och se om det är något för dem. Där tror jag att obligatorisk programmering i grundskolan är en viktig pusselbit. En annan är föreningar och intiativ som t.ex. Kodcentrum, CoderDojo, Introduce-a-Girl-to-Engineering-Day eller Pink Programming där jag själv är aktiv som volontär och numera styrelsemedlem.

Programmerare är och kommer framför allt att bli ett bristyrke. Det vore verkligen en förlust för branschen om halva befolkningen aldrig ens överväger yrket på grund av fördomar och dåligt självförtroende. Så tryck på gilla eller dela, sprid ordet, krossa fördomarna och inspirera fler tjejer till att programmera!

Huvudsponsorer

Copyright © Pink Programming 2018